Lite information om avel

 

Att bedriva hundavel är för speciellt intresserade människor och man ska ha stor kunskap om rasen och känna till hundens bra och dåliga egenskaper.

Man bör sätta sig in i genetik och man tar på sig ett stort ansvar för den eller dom raser man avlar på.

Konsekvenserna från aveln från varje avelshund är större desto mindre rasen är.

Som tillägg har man ansvar att följa upp valparna och deras nya ägare.

Det arbetet startar när intresserade valpköpare börjar ringa och varar flera år framåt.

 

I genetiken finns begrepp som fenotyper och genotyper. När du ser på en hund och dom egenskaper som du kan se, så är det fenotypen du ser.

Genotypen är enkelt sagt arvegenskaperna till hunden, och det är genotypen som betyder något i avelssammanhang.

Indexbaserad avel kan ge en bra bild av genotypen då man granskar avelshundens syskon och föräldrar. Man får då en helhets bild av vad avelshunden bär med sig.

Index ger dock inte svaret på allt.

HD är en känd defekt som vi följer upp och blir mycket mer mätbart då man känner till avelshundens HD-index.

Sedan finns det miljöskäl till HD som inte betyder något för genotypen och dess avkomma.

Det man vet i dag är det man ser på hunden, vad du vet om syskon och föräldrar och vad det blir för avkomma.

Likaså utställningar, jaktprov, HD röntgen ögonlysning eller andra saker man evt. tar hänsyn till på dom olika raserna.

 

För Svensk vit älghund är det vanskligt att använda index, då väldigt få HD-röntgar sina hundar, väldigt få går jaktprov och väldigt få går på utställning med sina hundar.

Man arbetar väl inte helt i det blinda med aveln men ibland kan det kännas lite som om man arbetar i dimman.

Om man ska utvärdera en avelshund och se vad den har gett vidare till sina avkommor så bör man ha ett visst antal kullar med olika partner att titta på.

Hos Svensk vit älghund så är det max 5 kullar per individ eller 25 valpar.

För sund hundavel så skulle man behöva använda den bästa hälften av hela populationen, och passa på att använda dom  bästa från varje kull. Så är det dock inte, inom de flesta hundraser så är det bara en liten procent som verkar i aveln. Detta är förklaringen till att det är satt en gräns till max 5 kullar eller 25 valpar. Detta är alltså inget som avelsrådet har kommit på.

Att utvärdera en avelshund redan efter 2 kullar är väl egentligen alldeles för tidigt med det kanske är bäst då vi endast kan ta 5 kullar. Tikarna får inte kullar så tätt så därför är det särskilt viktigt för hanhundsägarna att ta sitt ansvar,

Avelsrådet är rådgivande men det är hundägaren som har det slutgiltiga ansvaret.

Om vi kan lyckas att nöja oss med 2 kullar per avelshund och sedan utvärdera så kanske avelshundsägaren får en bra bild över alla valpar och där med få en helhetsbild av sin avelshund.

Det fanns en hanhund från tidigare generationer svä som visst, var jättebra och blev pappa till nästan dubbelt så många valpar som vi rekommenderar.

Resultatet blev att 40 % av avkommorna hade Höftledsdysplasi, detta tar väl bort glansen av den hanen? eller hur?

Det är förmodligen inte särskilt roligt att vara hundägare om detta skulle inträffa.

Den hunden har betytt mycket för utvecklingen och vad vi har att arbeta med och då inte på ett positivt sätt.

Ingen hund är väl genetiskt perfekt och det är viktigt att se till att dom negativa genetiska egenskaperna inte sätter stopp för dom positiva egenskaperna vi vill föra vidare.

En viktig sak är att noggrant ta hänsyn till inavelsgraden och att försöka hålla den så låg det går, godtar vi för höga inavelsgrader så kan vi få stora problem med att finna avelsdjur i framtiden. Det är illa nog som det är i dag.

Norska Geno är en av världens mest erkända avelsorganisation där boskap och mjölkkor är i fokus.

Vi kan inte använda deras användning av koefficienterna för ärftlighet då deras arbete är inriktat på olika djur med olika egenskaper men vi kan ta lärdom av deras verktyg.

Norsk Rödt fe är en stor population där dom flesta kor används i avel.

Geno har därför ett väl dokumenterat index över samtliga avelsdjur.

Denna organisation som har så många djur att arbeta med anser att en inavelsgrad på 2,5 %

är mycket hög.

Detta finns all anledning för oss som bedriver avel att tänka över detta då svä är en liten och sårbar population.

 

Genetikerna har inte gett oss rådet om att hålla ett genomsnitt på 2,5 % för skojs skull.

Här har också uppfödare ett stort ansvar att hålla genomsnittet.

Det finns ingen anledning att överstiga 2,5 % och vi bör spara överskottet till de hundar som är underrepresenterade i rasen.

Inledningsvis skrevs det om ett bra kännskap till sin hunds goda och dåliga egenskaper.

I valet av partner till sin tik så är det främst hennes mindre goda egenskaper som skall förbättras, samt att behålla hennes goda.

Det är inte nog med att titta på att hanen är 1:a på flera utställningar och dubbelchampion, han ska passa din tik och inte medverka till att förstärka din tiks dåliga egenskaper.

Vi skulle vilja ha fler premierade individer att välja på men som det är i dag så har vi inte fått alla med oss fast vi vet att det finns många bra hundar där ute.

Alla kan inte använda den till synes bästa hanhunden till sin tik, då kan vi skrinlägga hela rasen ganska fort.

Avslutningsvis kan vi konstatera att vi alla får dra lasset tillsammans, alla vi som älskar den vita älghunden, det handlar om att ge och ta.

Ingen lyckas med detta ensam.